torsdagen den 30:e juli 2009
-
Trotts att jag behöver denna blogg mer än någonsin finns jag bara på 3son.blogspot.com nu förtiden.
torsdagen den 23:e april 2009
lördagen den 18:e april 2009
torsdagen den 16:e april 2009
Nostalgi III: Pearl Jam – Live at TD Banknorth Garden Boston, MA, 05.24.06
Anledningen till att jag skriver det här är att jag just nu känner att en av rockhistoriens största band negligeras till döds i Sverige. Dom flesta jag känner vet inte ens om att bandet fortfarande spelar, många har bara hört Ten och ännu fler brukar rynka på näsan när namnet nämns. Oavsett i vilket samanhang det är. Man kan tycka att grungevågen i början av 1990-talet var överskattad. Det var den också, men att därför nedvärdera ett så klassiskt rockgäng som Pearl Jam är lite av en hädelse. Visst Pearl Jam kunde ses med flannelskjortor, och som alla ve men som Gina Arnold beskrev, så mycket vackrare än alla andra, i sin makalöst vackra bok ”The Road to Nirvana” så var grungen mer ett samlingsnamn för vitt skilda band snarare än en ”våg” som kulminerade. Men musikaliskt så stod Pearl Jam från början delvis utanför resten av banden som slog igenom.
En av Pearl Jams största styrkor är deras livespelningar. På skiva kan bandet stundtals släta ut både aggression, kärlek och sorg medan på livespelningarna så flödar allt fritt. En av mitt livs starkaste ögonblick är deras spelning i Boston den 24 maj 2006. Ensam stod jag i ett massivt publikhav. Jag var på ett sätt en novis i samlingen men under de största stunderna kändes det som att tid och plats försvann. Marijuanaröken, stanken från den avslagna ölen som hälldes här och där och mitt tillfälliga damsällskap var antagligen ingredienser. Men när riffet från Even Flow, eller slingorna från Love Boat Captain tog över mitt medvetande så insåg jag att det här var så mycket viktigare än sex och alkohol. Det var en omtumlade upplevelse, det var som en dekadent form av frikyrklighetsmöten, där vi dyrkade våra apostlar och bad om försoning. Kärleken till varandra var ömsesidig.
Efteråt så har jag lyssnat på konserten i sin helhet flera gånger. Resultatet är splittrat. Delvis så är låtarna fortfarande helt fucking djävla skitbra men stundtals verkar Vedders vinflaska fått lite för stor uppmärksamhet på bekostnad av hans röst…men det är få som kan få Dylan låtar att låta bättre än just Dylan. Om det finns någon så är det Pearl Jam. Master of War har jag till exempel fortfarande inte återhämtat mig från. En sak som har slagit mig i efterhand är att det antagligen var bra att jag då inte hade så stor koll över bandets produktion. När jag då hörde bandet spela Sad så kunde jag inte texten men de fraser som jag uppfattade tog jag till hjärtat och dom blev mina egna. När bandet mitt under den absolut knäckande sju och halv minut versionen av Alive får mig själv och mina konsertgrannar att nästan knuffa varandra av våran balkong i Banknorth Garden var det inte rädsla som vi kände. Vi ville bara komma närmare. Bara lite närmare. När vi främlingar hand i hand skrek med i Betterman och verkligen gjorde vårat bästa för att försöka överrösta scenen så var det en monumental känsla i våran samhörighet. Konstens kraft att förena människor har jag aldrig känt så stark varken förut eller efter.
I USA dyrkas bandet i vissa kretsar mer än både Smashing Pumpkins och Nirvana. En av mina vänner Dan, som för övrigt har den största samlingar med bootlegs av ett och samma band som jag någonsin har sett, har nätter i ända försökt få mig att inse och erkänna att rockhistorien kulminerade med något obskyrt datum under 90-talet när hans husgudar Pearl Jam spelade den eller den låten live. Så långt vill jag inte sträcka mig men att säga att jag kan komma på enskilda livespår som faktiskt är bättre än det här eller det här skulle vara att sträcka mig lika långt åt andra hållet.
Summan av denna post är ett konstaterande att bandets verk och lyssnarens erfarenheter och känslor skapar ljuv konst. Att man kan uppskatta ett gitarriff är en sak. Men att börja gråta eller för en sekund känner lycka i ett becksvart landskap måste bero på något mer. När jag gick in på Banknorth Garden den dagen var jag lätt berusad men med att moln av ångest som förlamade mig och som fick mig att inte se vägen ut ur svärtan. När jag klev ut var jag omtumlad, uppskakad och rejält uppfuckad. Fast på ett bra sätt. På det där sättet som löser krig och får människor att vandra vägen mot ljuset, detta ljus som hela tiden battlar mot mörkret
En av Pearl Jams största styrkor är deras livespelningar. På skiva kan bandet stundtals släta ut både aggression, kärlek och sorg medan på livespelningarna så flödar allt fritt. En av mitt livs starkaste ögonblick är deras spelning i Boston den 24 maj 2006. Ensam stod jag i ett massivt publikhav. Jag var på ett sätt en novis i samlingen men under de största stunderna kändes det som att tid och plats försvann. Marijuanaröken, stanken från den avslagna ölen som hälldes här och där och mitt tillfälliga damsällskap var antagligen ingredienser. Men när riffet från Even Flow, eller slingorna från Love Boat Captain tog över mitt medvetande så insåg jag att det här var så mycket viktigare än sex och alkohol. Det var en omtumlade upplevelse, det var som en dekadent form av frikyrklighetsmöten, där vi dyrkade våra apostlar och bad om försoning. Kärleken till varandra var ömsesidig.
Efteråt så har jag lyssnat på konserten i sin helhet flera gånger. Resultatet är splittrat. Delvis så är låtarna fortfarande helt fucking djävla skitbra men stundtals verkar Vedders vinflaska fått lite för stor uppmärksamhet på bekostnad av hans röst…men det är få som kan få Dylan låtar att låta bättre än just Dylan. Om det finns någon så är det Pearl Jam. Master of War har jag till exempel fortfarande inte återhämtat mig från. En sak som har slagit mig i efterhand är att det antagligen var bra att jag då inte hade så stor koll över bandets produktion. När jag då hörde bandet spela Sad så kunde jag inte texten men de fraser som jag uppfattade tog jag till hjärtat och dom blev mina egna. När bandet mitt under den absolut knäckande sju och halv minut versionen av Alive får mig själv och mina konsertgrannar att nästan knuffa varandra av våran balkong i Banknorth Garden var det inte rädsla som vi kände. Vi ville bara komma närmare. Bara lite närmare. När vi främlingar hand i hand skrek med i Betterman och verkligen gjorde vårat bästa för att försöka överrösta scenen så var det en monumental känsla i våran samhörighet. Konstens kraft att förena människor har jag aldrig känt så stark varken förut eller efter.
I USA dyrkas bandet i vissa kretsar mer än både Smashing Pumpkins och Nirvana. En av mina vänner Dan, som för övrigt har den största samlingar med bootlegs av ett och samma band som jag någonsin har sett, har nätter i ända försökt få mig att inse och erkänna att rockhistorien kulminerade med något obskyrt datum under 90-talet när hans husgudar Pearl Jam spelade den eller den låten live. Så långt vill jag inte sträcka mig men att säga att jag kan komma på enskilda livespår som faktiskt är bättre än det här eller det här skulle vara att sträcka mig lika långt åt andra hållet.
Summan av denna post är ett konstaterande att bandets verk och lyssnarens erfarenheter och känslor skapar ljuv konst. Att man kan uppskatta ett gitarriff är en sak. Men att börja gråta eller för en sekund känner lycka i ett becksvart landskap måste bero på något mer. När jag gick in på Banknorth Garden den dagen var jag lätt berusad men med att moln av ångest som förlamade mig och som fick mig att inte se vägen ut ur svärtan. När jag klev ut var jag omtumlad, uppskakad och rejält uppfuckad. Fast på ett bra sätt. På det där sättet som löser krig och får människor att vandra vägen mot ljuset, detta ljus som hela tiden battlar mot mörkret
onsdagen den 18:e mars 2009
Nostalgi II - Inte min påse chips
Vi fortsätter väl att vara nostalgiska ikväll…för vad är en bal på slottet? Och vad är en fruktansvärt charmig blog, som dessutom är skriven av en fruktansvärt charmig människa? I alla fall så levde bloggen ”Inte Min Påse Chips” under en kort men intensiv period. K. skrev världsbäst vardagsbloggning, skitbra fylleblogg och bedårande om kulturlooken. Jag har tjatat på MSN och jag har fylletjatat AFK men ingenting hjälper. It's a damn shame.
Nostalgi I - Jag vill ju bara hångla! och idén om bloggmatchmaking!
” En blogg-dating sida kanske inte är som du säger en så dum idé ändå... Det roliga är ju att på bloggarna kan folk skriva hur nere och dåliga de är på vissa saker, och ändå få folks intresse. På dating sidorna är det tvärtom. Man lär ju inte få så många träffar om man skriver att det ända min vill göra är att hångla.”
Mycket möjligt att man behöver ha läst ”jag vill ju bara hångla!” för att fatta det storslagna med en matchmaking sida för halvdeppiga och kärlekskranka bloggsinglar men jag tror på idén. Faktum är idén har legat och småjäst i mitt huvud i flera år och nog borde idén funka?
För övrigt vidbehåller jag att ”jag vill ju bara hångla!” är en av de mest underskattade bloggarna i Sveriges historia. Som en bra skiva som man kan återkomma till gång efter gång.
Mycket möjligt att man behöver ha läst ”jag vill ju bara hångla!” för att fatta det storslagna med en matchmaking sida för halvdeppiga och kärlekskranka bloggsinglar men jag tror på idén. Faktum är idén har legat och småjäst i mitt huvud i flera år och nog borde idén funka?
För övrigt vidbehåller jag att ”jag vill ju bara hångla!” är en av de mest underskattade bloggarna i Sveriges historia. Som en bra skiva som man kan återkomma till gång efter gång.
Epic 25 - Trapt "Demo"
Så mycket musik har det inte blivit på bloggen hittills. Således är det dags att ändra på det. Därför introducerar jag en ny serie, Epic 25, som bygger på en utmaning på facebook som jag fick:
“Think of 25 albums, CDs, LPs that had such a profound effect on you, they changed your life. Dig into your soul. Music that brought you to life when you heard it. Royally affected you, kicked you in the wazoo, literally socked you in the gut, is what I mean. Then when you finish, tag 25 others, including moi. Make sure you copy and paste this part so they know the drill. Get the idea now? Good. Tag, you're it!”
Notera att dessa skivor knappast behöver betyda att det är mina 25 favoritskivor eller på annat sätt de ”bästa” skivorna som jag hört, det är bara 25 skivor som betytt väldigt mycket för mig och som fortfarande idag påverkar mig. Notera också att skivornas inlägg inte publiceras i nummerordning, så mycket tid har jag inte :)
Någon gång när jag var sexton, sjutton år gammal hittade jag amerikanska alt. rockarna Trapts demo på Audiogalaxy och chockerades av de nakna och öppna känslorna, trotts att bandet spelade ganska traditionell och tråkig rock, nästan FM rock så var Trapt bandet av män som sjöng om krossad kärlek och känslan av obefintlighet.
Genom att blanda 90-tals alt rock som var sprungen ur grungen med en vilja att blanda tyng och känslosamhet – utan att för den delen bli ytterliggare en halvsaggig Incubis klon/neometal aktig ursäkt till rock så bokstavligen slog dom ner fördomsfulla väggar i mitt hjärta. På demon med de utmärkta urladdningarna Headstrong och Still Frame samt med de mer känslomässiga låtarna Made of Glas och Hollow Man funkade allt perfekt. Sedan släpptes skivan och mixningen hade dödat allt som var positivt och förvandlat bandet till ett radioband utan egen identitet och totalt avskalande av något som kändes som äkta känslor. Köp för helvete aldrig en Trapt skiva för den kommer att få dig att spy blod. Ladda ner demon däremot ifall du hittar den.
Demon lyssnar jag fortfarande ganska mycket på och stundtals så känns det som om deras alt. rock/light grunge/Radioheadlismande toner växer vid varje lyssning. Det är kalt och direkt men samtidigt med ständiga omvägar, det är självsäkert och det är fragilt – det är helt enkelt en skiva som ständigt får mig omvärdera världen jag ser, mina livsval och min egen syn på mig själv.
“Think of 25 albums, CDs, LPs that had such a profound effect on you, they changed your life. Dig into your soul. Music that brought you to life when you heard it. Royally affected you, kicked you in the wazoo, literally socked you in the gut, is what I mean. Then when you finish, tag 25 others, including moi. Make sure you copy and paste this part so they know the drill. Get the idea now? Good. Tag, you're it!”
Notera att dessa skivor knappast behöver betyda att det är mina 25 favoritskivor eller på annat sätt de ”bästa” skivorna som jag hört, det är bara 25 skivor som betytt väldigt mycket för mig och som fortfarande idag påverkar mig. Notera också att skivornas inlägg inte publiceras i nummerordning, så mycket tid har jag inte :)
Någon gång när jag var sexton, sjutton år gammal hittade jag amerikanska alt. rockarna Trapts demo på Audiogalaxy och chockerades av de nakna och öppna känslorna, trotts att bandet spelade ganska traditionell och tråkig rock, nästan FM rock så var Trapt bandet av män som sjöng om krossad kärlek och känslan av obefintlighet.
Genom att blanda 90-tals alt rock som var sprungen ur grungen med en vilja att blanda tyng och känslosamhet – utan att för den delen bli ytterliggare en halvsaggig Incubis klon/neometal aktig ursäkt till rock så bokstavligen slog dom ner fördomsfulla väggar i mitt hjärta. På demon med de utmärkta urladdningarna Headstrong och Still Frame samt med de mer känslomässiga låtarna Made of Glas och Hollow Man funkade allt perfekt. Sedan släpptes skivan och mixningen hade dödat allt som var positivt och förvandlat bandet till ett radioband utan egen identitet och totalt avskalande av något som kändes som äkta känslor. Köp för helvete aldrig en Trapt skiva för den kommer att få dig att spy blod. Ladda ner demon däremot ifall du hittar den.
Demon lyssnar jag fortfarande ganska mycket på och stundtals så känns det som om deras alt. rock/light grunge/Radioheadlismande toner växer vid varje lyssning. Det är kalt och direkt men samtidigt med ständiga omvägar, det är självsäkert och det är fragilt – det är helt enkelt en skiva som ständigt får mig omvärdera världen jag ser, mina livsval och min egen syn på mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
