Epic 25 - Trapt "Demo"

Så mycket musik har det inte blivit på bloggen hittills. Således är det dags att ändra på det. Därför introducerar jag en ny serie, Epic 25, som bygger på en utmaning på facebook som jag fick:

“Think of 25 albums, CDs, LPs that had such a profound effect on you, they changed your life. Dig into your soul. Music that brought you to life when you heard it. Royally affected you, kicked you in the wazoo, literally socked you in the gut, is what I mean. Then when you finish, tag 25 others, including moi. Make sure you copy and paste this part so they know the drill. Get the idea now? Good. Tag, you're it!”

Notera att dessa skivor knappast behöver betyda att det är mina 25 favoritskivor eller på annat sätt de ”bästa” skivorna som jag hört, det är bara 25 skivor som betytt väldigt mycket för mig och som fortfarande idag påverkar mig. Notera också att skivornas inlägg inte publiceras i nummerordning, så mycket tid har jag inte :)

Någon gång när jag var sexton, sjutton år gammal hittade jag amerikanska alt. rockarna Trapts demo på Audiogalaxy och chockerades av de nakna och öppna känslorna, trotts att bandet spelade ganska traditionell och tråkig rock, nästan FM rock så var Trapt bandet av män som sjöng om krossad kärlek och känslan av obefintlighet.

Genom att blanda 90-tals alt rock som var sprungen ur grungen med en vilja att blanda tyng och känslosamhet – utan att för den delen bli ytterliggare en halvsaggig Incubis klon/neometal aktig ursäkt till rock så bokstavligen slog dom ner fördomsfulla väggar i mitt hjärta. På demon med de utmärkta urladdningarna Headstrong och Still Frame samt med de mer känslomässiga låtarna Made of Glas och Hollow Man funkade allt perfekt. Sedan släpptes skivan och mixningen hade dödat allt som var positivt och förvandlat bandet till ett radioband utan egen identitet och totalt avskalande av något som kändes som äkta känslor. Köp för helvete aldrig en Trapt skiva för den kommer att få dig att spy blod. Ladda ner demon däremot ifall du hittar den.

Demon lyssnar jag fortfarande ganska mycket på och stundtals så känns det som om deras alt. rock/light grunge/Radioheadlismande toner växer vid varje lyssning. Det är kalt och direkt men samtidigt med ständiga omvägar, det är självsäkert och det är fragilt – det är helt enkelt en skiva som ständigt får mig omvärdera världen jag ser, mina livsval och min egen syn på mig själv.