Efter att i några dagar ha känt mig som stämningen i Solstafirs Köld så möts jag av ett meddelande från en gammal vän. Ironiskt som det kändes som att ett bloginlägg var vad som behövdes för att klara mina tankar om henne. I alla fall, som vanligt som gav hon mig en vitamininjektion och istället så känner jag mig nu som stämningen i Ning Yokos cover på Innocence Missions Lakes of Candada. Alltid ett steg i rätt riktning.
”I will never be a stranger, but I will always be strange.”
Plötsligt så kommer jag ihåg varför jag föll för henne så brutalt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar