Anledningen till att jag skriver det här är att jag just nu känner att en av rockhistoriens största band negligeras till döds i Sverige. Dom flesta jag känner vet inte ens om att bandet fortfarande spelar, många har bara hört Ten och ännu fler brukar rynka på näsan när namnet nämns. Oavsett i vilket samanhang det är. Man kan tycka att grungevågen i början av 1990-talet var överskattad. Det var den också, men att därför nedvärdera ett så klassiskt rockgäng som Pearl Jam är lite av en hädelse. Visst Pearl Jam kunde ses med flannelskjortor, och som alla ve men som Gina Arnold beskrev, så mycket vackrare än alla andra, i sin makalöst vackra bok ”The Road to Nirvana” så var grungen mer ett samlingsnamn för vitt skilda band snarare än en ”våg” som kulminerade. Men musikaliskt så stod Pearl Jam från början delvis utanför resten av banden som slog igenom.
En av Pearl Jams största styrkor är deras livespelningar. På skiva kan bandet stundtals släta ut både aggression, kärlek och sorg medan på livespelningarna så flödar allt fritt. En av mitt livs starkaste ögonblick är deras spelning i Boston den 24 maj 2006. Ensam stod jag i ett massivt publikhav. Jag var på ett sätt en novis i samlingen men under de största stunderna kändes det som att tid och plats försvann. Marijuanaröken, stanken från den avslagna ölen som hälldes här och där och mitt tillfälliga damsällskap var antagligen ingredienser. Men när riffet från Even Flow, eller slingorna från Love Boat Captain tog över mitt medvetande så insåg jag att det här var så mycket viktigare än sex och alkohol. Det var en omtumlade upplevelse, det var som en dekadent form av frikyrklighetsmöten, där vi dyrkade våra apostlar och bad om försoning. Kärleken till varandra var ömsesidig.
Efteråt så har jag lyssnat på konserten i sin helhet flera gånger. Resultatet är splittrat. Delvis så är låtarna fortfarande helt fucking djävla skitbra men stundtals verkar Vedders vinflaska fått lite för stor uppmärksamhet på bekostnad av hans röst…men det är få som kan få Dylan låtar att låta bättre än just Dylan. Om det finns någon så är det Pearl Jam. Master of War har jag till exempel fortfarande inte återhämtat mig från. En sak som har slagit mig i efterhand är att det antagligen var bra att jag då inte hade så stor koll över bandets produktion. När jag då hörde bandet spela Sad så kunde jag inte texten men de fraser som jag uppfattade tog jag till hjärtat och dom blev mina egna. När bandet mitt under den absolut knäckande sju och halv minut versionen av Alive får mig själv och mina konsertgrannar att nästan knuffa varandra av våran balkong i Banknorth Garden var det inte rädsla som vi kände. Vi ville bara komma närmare. Bara lite närmare. När vi främlingar hand i hand skrek med i Betterman och verkligen gjorde vårat bästa för att försöka överrösta scenen så var det en monumental känsla i våran samhörighet. Konstens kraft att förena människor har jag aldrig känt så stark varken förut eller efter.
I USA dyrkas bandet i vissa kretsar mer än både Smashing Pumpkins och Nirvana. En av mina vänner Dan, som för övrigt har den största samlingar med bootlegs av ett och samma band som jag någonsin har sett, har nätter i ända försökt få mig att inse och erkänna att rockhistorien kulminerade med något obskyrt datum under 90-talet när hans husgudar Pearl Jam spelade den eller den låten live. Så långt vill jag inte sträcka mig men att säga att jag kan komma på enskilda livespår som faktiskt är bättre än det här eller det här skulle vara att sträcka mig lika långt åt andra hållet.
Summan av denna post är ett konstaterande att bandets verk och lyssnarens erfarenheter och känslor skapar ljuv konst. Att man kan uppskatta ett gitarriff är en sak. Men att börja gråta eller för en sekund känner lycka i ett becksvart landskap måste bero på något mer. När jag gick in på Banknorth Garden den dagen var jag lätt berusad men med att moln av ångest som förlamade mig och som fick mig att inte se vägen ut ur svärtan. När jag klev ut var jag omtumlad, uppskakad och rejält uppfuckad. Fast på ett bra sätt. På det där sättet som löser krig och får människor att vandra vägen mot ljuset, detta ljus som hela tiden battlar mot mörkret
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar