Disco Beneath the Sea

-

2009-07-30T13:42:00.001-07:00

Trotts att jag behöver denna blogg mer än någonsin finns jag bara på 3son.blogspot.com nu förtiden.

Det är ytterliggare en sådan dag

2009-04-23T02:26:00.000-07:00

Bortglömd men bra

2009-04-18T08:24:00.000-07:00

Nostalgi III: Pearl Jam – Live at TD Banknorth Garden Boston, MA, 05.24.06

2009-04-16T12:35:00.000-07:00

Anledningen till att jag skriver det här är att jag just nu känner att en av rockhistoriens största band negligeras till döds i Sverige. Dom flesta jag känner vet inte ens om att bandet fortfarande spelar, många har bara hört Ten och ännu fler brukar rynka på näsan när namnet nämns. Oavsett i vilket samanhang det är. Man kan tycka att grungevågen i början av 1990-talet var överskattad. Det var den också, men att därför nedvärdera ett så klassiskt rockgäng som Pearl Jam är lite av en hädelse. Visst Pearl Jam kunde ses med flannelskjortor, och som alla ve men som Gina Arnold beskrev, så mycket vackrare än alla andra, i sin makalöst vackra bok ”The Road to Nirvana” så var grungen mer ett samlingsnamn för vitt skilda band snarare än en ”våg” som kulminerade. Men musikaliskt så stod Pearl Jam från början delvis utanför resten av banden som slog igenom.

En av Pearl Jams största styrkor är deras livespelningar. På skiva kan bandet stundtals släta ut både aggression, kärlek och sorg medan på livespelningarna så flödar allt fritt. En av mitt livs starkaste ögonblick är deras spelning i Boston den 24 maj 2006. Ensam stod jag i ett massivt publikhav. Jag var på ett sätt en novis i samlingen men under de största stunderna kändes det som att tid och plats försvann. Marijuanaröken, stanken från den avslagna ölen som hälldes här och där och mitt tillfälliga damsällskap var antagligen ingredienser. Men när riffet från Even Flow, eller slingorna från Love Boat Captain tog över mitt medvetande så insåg jag att det här var så mycket viktigare än sex och alkohol. Det var en omtumlade upplevelse, det var som en dekadent form av frikyrklighetsmöten, där vi dyrkade våra apostlar och bad om försoning. Kärleken till varandra var ömsesidig.

Efteråt så har jag lyssnat på konserten i sin helhet flera gånger. Resultatet är splittrat. Delvis så är låtarna fortfarande helt fucking djävla skitbra men stundtals verkar Vedders vinflaska fått lite för stor uppmärksamhet på bekostnad av hans röst…men det är få som kan få Dylan låtar att låta bättre än just Dylan. Om det finns någon så är det Pearl Jam. Master of War har jag till exempel fortfarande inte återhämtat mig från. En sak som har slagit mig i efterhand är att det antagligen var bra att jag då inte hade så stor koll över bandets produktion. När jag då hörde bandet spela Sad så kunde jag inte texten men de fraser som jag uppfattade tog jag till hjärtat och dom blev mina egna. När bandet mitt under den absolut knäckande sju och halv minut versionen av Alive får mig själv och mina konsertgrannar att nästan knuffa varandra av våran balkong i Banknorth Garden var det inte rädsla som vi kände. Vi ville bara komma närmare. Bara lite närmare. När vi främlingar hand i hand skrek med i Betterman och verkligen gjorde vårat bästa för att försöka överrösta scenen så var det en monumental känsla i våran samhörighet. Konstens kraft att förena människor har jag aldrig känt så stark varken förut eller efter.

I USA dyrkas bandet i vissa kretsar mer än både Smashing Pumpkins och Nirvana. En av mina vänner Dan, som för övrigt har den största samlingar med bootlegs av ett och samma band som jag någonsin har sett, har nätter i ända försökt få mig att inse och erkänna att rockhistorien kulminerade med något obskyrt datum under 90-talet när hans husgudar Pearl Jam spelade den eller den låten live. Så långt vill jag inte sträcka mig men att säga att jag kan komma på enskilda livespår som faktiskt är bättre än det här eller det här skulle vara att sträcka mig lika långt åt andra hållet.

Summan av denna post är ett konstaterande att bandets verk och lyssnarens erfarenheter och känslor skapar ljuv konst. Att man kan uppskatta ett gitarriff är en sak. Men att börja gråta eller för en sekund känner lycka i ett becksvart landskap måste bero på något mer. När jag gick in på Banknorth Garden den dagen var jag lätt berusad men med att moln av ångest som förlamade mig och som fick mig att inte se vägen ut ur svärtan. När jag klev ut var jag omtumlad, uppskakad och rejält uppfuckad. Fast på ett bra sätt. På det där sättet som löser krig och får människor att vandra vägen mot ljuset, detta ljus som hela tiden battlar mot mörkret

Nostalgi II - Inte min påse chips

2009-03-18T15:31:00.000-07:00

Vi fortsätter väl att vara nostalgiska ikväll…för vad är en bal på slottet? Och vad är en fruktansvärt charmig blog, som dessutom är skriven av en fruktansvärt charmig människa? I alla fall så levde bloggen ”Inte Min Påse Chips” under en kort men intensiv period. K. skrev världsbäst vardagsbloggning, skitbra fylleblogg och bedårande om kulturlooken. Jag har tjatat på MSN och jag har fylletjatat AFK men ingenting hjälper. It's a damn shame.

Nostalgi I - Jag vill ju bara hångla! och idén om bloggmatchmaking!

2009-03-18T14:03:00.000-07:00

” En blogg-dating sida kanske inte är som du säger en så dum idé ändå... Det roliga är ju att på bloggarna kan folk skriva hur nere och dåliga de är på vissa saker, och ändå få folks intresse. På dating sidorna är det tvärtom. Man lär ju inte få så många träffar om man skriver att det ända min vill göra är att hångla.”

Mycket möjligt att man behöver ha läst ”jag vill ju bara hångla!” för att fatta det storslagna med en matchmaking sida för halvdeppiga och kärlekskranka bloggsinglar men jag tror på idén. Faktum är idén har legat och småjäst i mitt huvud i flera år och nog borde idén funka?

För övrigt vidbehåller jag att ”jag vill ju bara hångla!” är en av de mest underskattade bloggarna i Sveriges historia. Som en bra skiva som man kan återkomma till gång efter gång.

Epic 25 - Trapt "Demo"

2009-03-18T05:32:00.000-07:00

Så mycket musik har det inte blivit på bloggen hittills. Således är det dags att ändra på det. Därför introducerar jag en ny serie, Epic 25, som bygger på en utmaning på facebook som jag fick:

“Think of 25 albums, CDs, LPs that had such a profound effect on you, they changed your life. Dig into your soul. Music that brought you to life when you heard it. Royally affected you, kicked you in the wazoo, literally socked you in the gut, is what I mean. Then when you finish, tag 25 others, including moi. Make sure you copy and paste this part so they know the drill. Get the idea now? Good. Tag, you're it!”

Notera att dessa skivor knappast behöver betyda att det är mina 25 favoritskivor eller på annat sätt de ”bästa” skivorna som jag hört, det är bara 25 skivor som betytt väldigt mycket för mig och som fortfarande idag påverkar mig. Notera också att skivornas inlägg inte publiceras i nummerordning, så mycket tid har jag inte :)

Någon gång när jag var sexton, sjutton år gammal hittade jag amerikanska alt. rockarna Trapts demo på Audiogalaxy och chockerades av de nakna och öppna känslorna, trotts att bandet spelade ganska traditionell och tråkig rock, nästan FM rock så var Trapt bandet av män som sjöng om krossad kärlek och känslan av obefintlighet.

Genom att blanda 90-tals alt rock som var sprungen ur grungen med en vilja att blanda tyng och känslosamhet – utan att för den delen bli ytterliggare en halvsaggig Incubis klon/neometal aktig ursäkt till rock så bokstavligen slog dom ner fördomsfulla väggar i mitt hjärta. På demon med de utmärkta urladdningarna Headstrong och Still Frame samt med de mer känslomässiga låtarna Made of Glas och Hollow Man funkade allt perfekt. Sedan släpptes skivan och mixningen hade dödat allt som var positivt och förvandlat bandet till ett radioband utan egen identitet och totalt avskalande av något som kändes som äkta känslor. Köp för helvete aldrig en Trapt skiva för den kommer att få dig att spy blod. Ladda ner demon däremot ifall du hittar den.

Demon lyssnar jag fortfarande ganska mycket på och stundtals så känns det som om deras alt. rock/light grunge/Radioheadlismande toner växer vid varje lyssning. Det är kalt och direkt men samtidigt med ständiga omvägar, det är självsäkert och det är fragilt – det är helt enkelt en skiva som ständigt får mig omvärdera världen jag ser, mina livsval och min egen syn på mig själv.

Till next time: är det fel att spola på familievideoband tills jag själv är i bild?

2009-03-11T17:15:00.000-07:00

Ödets ironi

2009-03-03T17:54:00.000-08:00

Efter att i några dagar ha känt mig som stämningen i Solstafirs Köld så möts jag av ett meddelande från en gammal vän. Ironiskt som det kändes som att ett bloginlägg var vad som behövdes för att klara mina tankar om henne. I alla fall, som vanligt som gav hon mig en vitamininjektion och istället så känner jag mig nu som stämningen i Ning Yokos cover på Innocence Missions Lakes of Candada. Alltid ett steg i rätt riktning.

”I will never be a stranger, but I will always be strange.”

Plötsligt så kommer jag ihåg varför jag föll för henne så brutalt.

Varför kalla bloggen ”Disco Beneath the Sea”?

2009-02-28T15:24:00.000-08:00

Namnet kommer från låten Only Gold av Silverbullit från skivan Arclight (för övrigt en av de bästa svenska skivorna någonsin):” Lonely, broke and lovesick In a disco beneath the sea”. Nu är det ju dock så att jag inte varken är lonely, broke eller lovesick längre (eller pank kanske, jag är ju trots allt student…) men känslan i den intensiva, vackra men karga musiken känns fortfarande i märgen.

För några år sedan bodde jag i USA och sista gången jag tog en promenad i min studiestad spelade jag låten på repeat. Stycket under är tagit från en samling dagboksanteckningar som jag skrev om till blogginlägg under namnet ”Vykort från Connecticut”.

”Jag går längs Willimantics gator. Det är tidig vinter och snön har börjat falla. Nu ska Willi begravas i snö för att senare vakna upp. Men till vad? Staden har ett uruselt ryckte. Fastän Hooker Hotel inte finns kvar och fast polisen rensat upp det tyngsta träsket så är staden som fortfarande som strypt av ett spöke. Main Streets café pampiga lokaler, de nedlagda fabrikerna och de stolta viktorianska husen klöser sig upp mot skyn. Deras torn och spiror är som föremål från en svunnen tid. Nu befolkas husen av collegeelever som behandlar de högmodiga husen som festlokaler. Nu samlas uteliggarna vid stängda fabrikerna för härbärge och stamissarna på Main Street och Blarneys höjer sina glas och försöker överrösta sorlet av sorg och skratt. Jag går en sista gång längs Prospect Street. I lurarna så spelas Silverbullits skiva Archlight, spår två. ”I’ll never come back again/this was the last time/I cant feel a thing walking down the streets that once were mine/…/I never go back again”.

Hitills har jag inte åkt tillbaka till Willimantic. Men jag planerar att åka ditt igen inom en snar framtid och med planerna kommer minnena tillbaka. Minnen om uppgång och fall, om kärlek och om en resa som för alltid förändrade mitt liv.

Disco Beneath the Sea är inte exklusivt till dessa minnen. Allt ifrån min första snubblande steg bland Greklands stränder och barer till gymnasietidens hemliga förälskelser kommer behandlas. Hittar jag en även en skiva jag vill tipsa om kanske det avhandlas och när jag hittar en ny kärlek så vill jag ha en bergstopp att skrika min kärlek ut ifrån.

"I'm still outside"

2009-02-28T09:21:00.000-08:00

Nyligen hittade jag Kommissarie F. Curiosas blog igen, jag har inte läst den på vad som känns som år. Bloggen var stapelläsning under mina USA år och effekten av bloggen blir som en sjuhelvetes resa back to memory lane.

Jesus, med en kombination av glädje och ångest så får Curiosas blogg att motvilligt gå igenom minnen av tvådagars Beer-Pong turneringar i mitt sovrum, mitt första möte med ”Ögat”, Taylors något suspekta rökvanor och slutligen Sarah liggandandes naken i min säng viskandes väldigt söta lögner.

Något road får jag också erkänna för mig själv att jag inte ens vet vad Sarah heter. Vi träffades på studentpuben Blarneys, och trotts att jag bloggade på min gamla blogg om händelsen på en söndag så verkar en söndag inte stämma för att hela Willimantic, och hela easterns campus var så spöklikt. Således kan det ha varit en tisdag, men det kan också ha varit en lördag. Jag vet i alla fall att det var i början på februari och att det var iskallt i luften och att New Englands strama och sargade landskap var snötäckt och bistert.

Jag och Sarah träffades utanför Blarneys då ägaren tröttnat på de få kvardröjande elevernas desperata vädjanden om att få köpa ytterliggare en sista öl och således sparkat ut oss. Jag kommer ihåg att jag drog ner händerna i rockens fickor efter att jag tänt min cigarett och sedan började prata med Sarah och hennes kompisar.

Jag och min polare Magnus hade redan slängt i oss en halv whiskeyflaska var som förfest och senare några kannor med öl men ville fortfarande ha mer. Tjejerna vi träffat var väl inte fullt lika festsugna men vi bestämde till slut att vi skulle åka upp till campuset för en förfest i något av tjejernas rum. Jag vet inte vad som hände i bilfärden till campuset, men av någon anledning satte så satte sig Sarah i mitt knä. Jag vet inte heller hur det kom sig att jag, Magnus och Sarah kom på efterkälken med tillslut var vi ensamma och började banka på dörrar, kasta snöbollar på fönster och ringa frenetiskt för att hitta förfesten. Efter ett tag stod vi på en trappa och frös häcken av oss. Just denna del av natten minns jag mycket väl för att Magnus hade med sig en mini DV Camera och filmade Sarahs och min interaktion…

Jag är inte stolt över mitt sätt att ragga, har aldrig varit det och kommer nog aldrig att bli det. På något sätt är det som att jag aldrig lärt mig ens det elementära i processen. För mig är det i princip omöjligt att hänge mig åt det. Mitt behov att dra alldeles för kassa skämt, flumma runt i fyllediskussioner om samtalsämnen som golfbilar, TV-serier och korta kjolar samt leva ut mina stundtals abrupta tankeprocesser tar alltid överhanden. Därför så finns det i princip bara två typer av tjejer som ligger med mig.

1. De som inte fattar vad i helvete jag håller på mig och som inte bryr sig så speciellt mycket. I denna kategori så har vi förutom alla typer av språkliga, och kulturella skillnader, också dom som under alkoholens inflyttande inte orkar processa vad jag säger och som slutligen försöker få mig att hålla käften räknas till denna kategori.

2. De som fattar vad jag säger och antingen är likadana som mig eller som tycker min associerande och dissonanta personlighet är ganska gullig/söt/.

Efter att ha kollat på videoupptagningen av mitt raggande så måste jag placera Sarah någonstans i mitten. Hon skrattade en hel del men det var ganska klart av hennes upprepade höjda ögonbryn att hon inte helt förstod hur jag, eller min monologiska försök till konversation fungerade. Dock så är jag ganska stolt över att hennes leende blev varmare och bredare desto längre jag babblade. Magnus sa efteråt att han var något förvirrad vid några tillfällen och faktum är att jag delar hans förvirring. I alla fall så övergav jag min rock till Sarah i ett obefintligt försök till dold ridderlighet. Det lyckades ganska bra tills jag börja hacka tänder då vi beslutade att dela att rocken.

Med Sarahs kropp tryckandes mot min och med mina armar omfamnades henne fattade jag hur mycket jag saknat fysisk beröring. Sarah var den första som jag hade kommit nära efter att min ex-flickvän gjort slut med mig några månader tidigare. Med Sarahs huvud på mina axlar och med hennes bruna hår smekandes mitt ansikte så fattade jag också att jag kanske skulle få henne. Mitt förvirrande beteende innan detta ögonblick var inte raggande per se, för jag hade inte en aning om vad jag höll på (vilket inte är så speciellt ovanligt) eller vad det hela kunde leda till. Jag visste bara att jag uppriktigt gillade Sarah, och att jag bara ville få henne att le.

Till slut så började vi gå hem till mitt och Magnus studentboende. Snön blåste längs marken och den kalla vinden ven mellan byggnaderna av tegel och de ensamma och döda trädkronorna. Jag tryckte omedvetet min kropp närmare Sarahs på vägen hem medan jag oroade mig för att jag pratat för mycket och pratat för snabbt. När den lilla promenaden tog slut gick Magnus in till sig medan jag och Sarah öppnade varsin öl och satte sig framför min datorskärm. Min rumskompis Mike var borta för kvällen och vi satt tysta och fulla under min laptotps flimriga sken medan vi lyssnade på Björks låt Joga gled vi långsamt närmare varandra. Dock var jag nu som förbytt. Jag tittade nervöst på min flaska och en tystnad fortsatte dominera i rummet. Sarah satte på Scorsese dokumentären ”No Direction Home” istället och plötsligt så tog hon kommandot. Jag beskrev det på min gamla blogg så här:

”Before I enter

Hon tog sin hand runt min och såg mig i ögonen. Log för en sekund, reste sig up och kysste mig framför ett flimrande sken. Blir det mänskliga samspelet bättre än så?”

Vi klädde snabbt av varandra och flyttade till sängen. Resten av natten befann jag mig i ett tillstånd emellan extas och lugn och emellan närvarande och, ja borta i ett främmande landskap är det närmaste jag kan beskriva det som, ett tillstånd jag aldrig har lyckats komma tillbaka till. Mellan vi smekte varandra och låg tätt ihop så var det som att vi slogs emot varandras osäkerhet. Vi viskade saker till varandra, vi ljög för varandra och det var som om vi låtsades som att vi älskade varandra. Vi projicerade oss själva på varandra, våra känslor för andra människor på varandra och försökte desperat stänga världen bort världen utanför. Jag har inte tidigare, och aldrig efteråt, mött någons ögon som försökte värma eller lugna mig som hennes ögon. Inte heller har jag någonsin efteråt mött en röst som var så splittrad mellan desperation, tacksamhet och rodnad som när jag dyrkade henne, eller en röst som var så kärleksfull när hon avslutade en kyss med orden ”I’ve never been as safe as I am now”.

När filmen tog slut var vi utmattade och låg i varandras armar. Vi drack en öl till medan jag satte på en spellista som började med Björks Joga. Vi tog vid där vi slutade och det är få gånger jag varigt så lycklig och tillfreds med världen som den natten.

Slutligen så gick vi och la oss och hon somnade direkt, jag vred och vrängde mig i sängen innan jag snubblade upp och skrev ner några rader poesi. Slutligen så sov vi i två timmar innan min rumskompis Mike tröttnat och slet upp dörren. Vi låg vakna en stund och kysste varandra någon enstaka gång innan hon klädde på sig, skrev ner sitt nummer på en lapp och lämnade mig. Hon skrev aldrig sitt namn utan bara ”S”, och själv var jag alldeles för omtöcknad för att komma ihåg hennes namn. Jag hade knappt sovit på två dagar och med sömnlösheten och alkoholen som fortfarande kontrollerade mitt system så sammanfattade jag allt som hänt med ytterliggare några rader poesi. Resultatet blev en dikt som bryter mot allt jag någonsin skrivit förut i sin nakna och nästan råa form:

Sex/Alcohol/Insomnia

She open herself,
I gaze and lie,
She kiss my soul,
I sweat and prey to god,
She drips of sweat,
I perform baths in her,
She lets me in,
I prepare to enter,
She lowers her guard,
I enter.

But I’m still outside.

Sex/Alcohol/Insomnia II

She tells me sweet lies,
Her perfoume is her liquid,
I smell and arouse myslef,
She cleanse her mind and body,
We’re allies of flesh and secretion,
Dylan sings of a blowing wind,
We blow our fucking brains out,
She’s sleeping now cute as snow,
I knock back another beer,
And smile to myself.

I’m inside.

Här trodde jag att mitt sökande för en ny kärlek var slut, men säg den lyckan som varar. Några dagar ringde jag nervöst upp numret men möttes av ogiltigt nummer meddelande. Jag blev självklart besviken men tänkte att hon antagligen skulle ta kontakt med mig igen. Hon hade ändå glömt sina örhängen och handskar i mitt rum.

Några veckor gick innan jag såg henne igen. Jag och Magnus var tillbaka på Blarneys när sprang ut på barens innergård för att ta en cigarett. Jag såg henne och fick ett ögonblicks panik och gick in igen. Hennes kompis kom fram till mig några minuter senare. Jag hade aldrig sett henne innan och hade ingen aning om vem hon var. På min dåvarande blogg skrev jag ett väldigt långt inlägg som jag slutligen censurerade tills bara några rader återstod:

”Outside

”Sebie she’s outside. Go and talk to her.”

Jag gick ut och såg henne. Hon såg inte mig. Jag rökte en cigarett och gick därifrån med hennes ord loopandes i huvudet.

”I’ve never been as safe as I am now”

Av ren slump så träffade jag henne igen. Eller det såg ut som en ren slump. Hon kramade om mig. Vi pratade. Hon rodnade och tittade ner. Jag gick därifrån.

”I have a boyfreind”

Det kunde du ha sagt. Förklarar ingenting men nu förstår jag.”

Jag såg henne kort en gång till innan jag flyttade hem till sverige över ett år senare. Denna gång med hennes pojkvän bredvid henne. Jag pratade aldrig med henne igen och hon fick aldrig tillbaka sina örhängen eller vantar. Örhängena lämnade jag kvar i USA och har ingen aning om vad som hände med men vantarna tog jag med hem till Sverige, och trotts att jag var sårad och ledsen under en tid så påminnor dom alltid mig om det possitiva med historien. Att jag insåg att det fans en framtid för mig, och att jag skulle älska en annan kvinna och att ytterliggare en kvinna skulle älska mig. Att jag inte för evigt var ”outside”. Utan att jag skulle komma ”inside” åtminstone ytterliggare en gång.

Historien om en kärlek, en låt och kärleken till en låt

2009-02-11T11:31:00.001-08:00

Jag har bloggat i några år nu och ett av mina favoritnöjen under tentaperioder är att gå igenom några av inläggen som jag aldrig vågade publicera. ”Vykort från Connecticut” är en serie blogginlägg som var stommen på en aldrig publicerad blogg. Inläggen är byggda på dagboksanteckningar som jag förde för några år sedan. När jag gick igenom den värsta perioden i mitt liv och det är ganska deprimerande läsning. Vissa stycken är så nattsvarta att jag förvånas i efterhand över hur folk stod ut med mig. Men vissa stycken får mig att le. Som stycket om Ögat, som urartade till en kärleksfull recension utav Death Cab For Cuties ”Plans”.

Ögat, som jag var obarmhärtigt kär i ett tag kan bäst sammanfattas som en blandning av hippie och en typisk amerikansk girl next door tjej med extremt porrigt kropps och minspråk, var en tjej som jag aldrig helt förstod. Hon var å ena sidan kvittrig som en ekorre och glad som en lärka men samtidigt oerhört strulig. Jag har efteråt inte helt kunnat bestämma mig för ifall jag missförstod allt hon sa, eller det jag faktiskt förstod att hon sa, hennes kvittrande och ljusa stämma gjorde att jag inte uppfattade ens hälften av vad hon sa (vilket needless to say skapade en viss intressant relation och vad jag antar helt fucked up diskussioner oss emellan), alla blickar hon gav mig och alla kyssar hon gav mig men då skulle hon inte vara Ögat. Tjejen som på alvar tyckte att det var ”intressant” att köra bil på hallucigena droger, kul att dansa runt bonfires (med mer hallucigena droger i kroppen) och slutligen sjunga sig till världsfred (med, vad jag antar, hallucigena droger i kroppen). För att göra henne ännu bättre/sämre så söp hon ungefär lika omdömeslöst som jag gjorde på den tiden. En drink blev gärna en flaska, en öl blev gärna tolv, oavsett vad klockan var och oavsett ifall vi hade tentor dagen efter. Dessutom med hennes röst, den ljusa, späda men samtidigt sexiga och syndiga rösten så brydde jag mig inte så mycket på vad hon sa. Bara att hon sa saker. Vi gillade uppriktigt sagt varandras sällskap. Från att sitta på hennes golv flörtandes till att sittandes på min sängkant, lyssnades på Death Cab och drickandes rom ur flaskan, till roadtrips med ytterliggare supande.

Faktum är att jag fortfarande blir lite knäsvag när jag tänker på henne. På hur hennes dirty blonde hår alltid var ruffigt, hur hon med blixtrande ögon och läppar kunde få hela den utomstående världen att försvinna, hur hennes mycket välkurviga kropp alltid såg perfekt ut, oavsett sweatpants, kort kjol eller jeans så tycktes alltid hennes vackraste kroppsanleten lyftas upp. Jag älskade hur hon fnittrade, skrattade åt mina kasta skämt och hur hon alltid fick mig själv att älska mig själv. Något som jag fortfarande inte ofta gör.

Någonstans i dessa tankar så kastas jag alltid tillbaka till när jag lyssnar på Death Cab For Cuties skiva Plans. Speciellt låt nummer fyra, ”Soul Meet Bodies”. Som följande stycke från ”Vykort Från Connecticut” ger sken av så har låten en speciell låt i mitt hjärta.

”Ögat var så vacker att jag nästan började gråta. Hennes blonda hår låg rufsigt åt alla håll. Hennes blåa ögon som alltid får mig att rodna iakttog mig och dansade i symmetri med hennes vackra leende. Dom exakta orden har jag glömde jag av i bakruset. Men vi kom nära varandra. Väldigt nära. Tillslut så kramade vi om varandra och jag viskade med i ”Soul Meets Body” av Death Cab For Cutie vid hennes öra och menade vartenda ord. Det är ett av de få ögonblicken då jag utan ett skydd av ironi eller metaforer utryckte det närmaste till kärlek som jag kan uttrycka på ett främmande språk. Om det skulle ha varit vilken annan kvinna som helst som skulle ha uttalat Ögats kvitter när låten var slut skulle jag ha slutit mig och trätt in i en känslomässig istid. Hon fick en tår i ögat och vi kysstes. ”

”Soul Meets Body” är den perfekta låten för mig att sjunka in i tankar i för tankarna fluffar alltid upp sig till en stor fluffig och mjuk boll och molnen tycks alltid skingras, och visst är låten, med sin lager på lager av stämmor, harmonier och kärleksfullhet vacker i sitt eget ljus men när refrängen stämmer till är jag förlorad i mina tankar och jag svävar på luftiga moln och I slutet av låten är jag helt avslappnad, som liggandes i en skön 180 säng med mjuk stoppning, duntäcke och fluffiga kuddar. När låten slutligen tonat ut börjar dock madrassen skarva och det är dags att gå vidare. Byta skiva och blicka ut mot nya horisonter.